Min vardag lika grå som vädret. Bottenlös energi som inte går att mäta mot någonting annat. Vi kämpar på i motvind du och jag kroppen. Låter som jag sprungit flera mil i flåset även fast jag knappt rest mig upp från sängen. Hur är det ens möjligt? Varför förstår du inte att du inte behöver jobba på så i blindo? Krampkänslan mellan bröstbenen är jobbigast på natten. Då sover jag inte. Men sover ikapp på dagen. 

Var rädd om dig. Du vet aldrig när det slår tvärnit.