Jag vet att det tar oerhörd tid att vara på benen igen. Kroppen klarar inte av någon anstängning alls. Promenad mellan säng och toalett på 6 meter får mig kropp att rusa upp i puls så känns som kroppen skall vibrera sönder och jag svettas så det rinner av mig. Det är svårt att förklara känslan men som en adrenalin chock av dess like som inte går att stoppa. Världen framför mina ögon är som en karusell, allt gungar, ingenting står still. Öronen är lomhörda, känns som jag är inuti en bubbla helt ensam. Att veta att blodtrycket är högt, men läkaren säger att det är okej, kroppen har varit akut sjuk och kämpar att komma tillbaka med olika mediciner som ger olika biverkningar och av det stiger puls och tryck det vet jag såklart. Men jag lever i den här kroppen och det är inte alls lätt. Jag skriker inombords. Hela jag skriker.
Önska jag hade en sjukhus - inhallator hemma, världens bästa flåsmaskin. Den hjälper så oerhört.
